Morsbarn.blogg.se

Hormonerna i början av graviditeten kom lite som en chock och de var mindre trevliga. Men de la sig, och jag tror jag har betett mig helt ok :P

Men denna vecka har de kommit tillbaka, och det är dags för Daniel och min pappa att hålla låg profil! Det är nämligen de två som trycker på de precis "rätta" knapparna för att göra mig arg och frustrerad. Framförallt min stackars pappa!

Jag och min pappa har samma temperament, blir irriterade lätt, brusar upp, får dåligt samvete, ber om ursäkt och har lite ångest. Våra bråk ser likadana ut varje gång haha. Jag blir irriterad på honom, han blir ledsen och börjar då tjaffsa emot. Jag blir arg och skriker lite på honom och han säger klumpiga saker. Oftast slänger jag på luren, ibland lägger han på. Den som lagt på i örat på den andra avreagerar sig till sin andra hälft, och får 5 minuter senare dåligt samvete och ringer upp. Den andra förlåter givetvis på en gång och så blir vi sams.

Haha samma sak varje gång. Dock händer ju detta inte så ofta nu när man är vuxen, men sedan jag blev gravid är jag aaaaningens mer känslig och brusar upp alltför lätt. Det är tur att jag har lätt för att be om ursäkt och tur att han har lätt att förlåta :P

Idag ska jag lämna mina galna hormoner hemma och följa med pappa, Lena och småtjejerna till ikea. Det blir mysigt!

6 dagar kvar till bf!!!! Längtar så jag blir tokig!! Igår ändrade vi lite igen i hans rum, och vi hängde upp hans nya fina Barcabody han fått av oss :)

Ingen bebis inatt! Massa värk i bäckenet, men thats it!

Så då lägger vi idag istället fokus på påsken! Den firas ute hos min familj!

Senaste tiden har jag fördrivit dagarna med serien Brothers and sisters, och det är väl lite så min familj är. Stor,högljödd och ibland för mycket, men det är min familj och jag älskar den. Skillnaden mellan serier och verklighet är att när problem och bråk uppstår i livet så tar det betydligt längre tid att lösa det eller släppa det än vad det gör i Brothers and sisters :P

Vi är 6 syskon, hel, halv och bonus. Detta är inget vi ser skillnad på, jag har 5 syskon helt enkelt och jag älskar dem alla på olika sätt.

Sedan har vi pappa och Lena. Älskade föräldrar! De träffades för 15-16 år sedan och det är det bästa som hänt. Trots att de första åren var svåra för mig så tror jag inte jag hade överlevt utan dem. Lena har aldrig ersatt min mamma, men hon har varit den närmsta modersfigur jag haft och utan henne hade jag varit vilsen.

Enda nackdelen med stor familj är att den är svår att "hålla ihop" när föräldrarna i familjen, grunden, är upptagna själar. Lena älskar sitt arbete och jobbar jobbar jobbar, och pappa har alltid massa bollar i luften med jobb, huset, mina småsystrar och maten :P

De är fantastiska förebilder båda två. De får en att känna att allt är möjligt bara man vill. De båda har nått höga mål på alla plan, både privat och i arbete och de uppmuntrar alla oss barn att följa våra drömmar, hur stora eller små de är.

Dock så har ju detta en liten nackdel och det är att vi inte ses så ofta hela familjen. Det blir oftast på högtider som alla har tid.

Så, idag blir det påskmat och förhoppningsvis avslutas dagen med massa ny energi, och en bebis! :P

Syskonskaran för 13 år sedan :)

Jag hade aldrig kunnat ana att det kunde vara såhär tungt att vara gravid. Jag hade en tanke om att jag skulle hålla mig iform, leva mitt liv mer eller mindre som vanligt och gå upp några 10-15 kilo.

Jajuste för så blev det.

Efter totalt sängliggandes fram till vecka 23-24 var min vision om detta och min kropp redan helt förstörd.

I nästan 20 veckor var jag helt beroende av andra människor. Min sambo fick dra det tyngsta lasset då vi hade svårt att få andra att förstå hur illa det faktiskt var. Hyperemesis är ett tillstånd som tar död på alla lyckliga känslor kring en graviditet. Tar död på ens kropp. Allt som håller en vid liv är att man älskar livet i magen och skulle göra allt för att skydda det.

Trots konstant spyande gick jag redan då upp mycket i vikt. Jag rörde mig ju ingenting. Jag lämnade bara sängen för toabesök. Jag spydde i spypåsar för att slippa gå upp. Jag hade spypåsar bredvid toaletten då jag ibland behövde spy när jag kissade.

Ungefär en gång i veckan, var 14 dag fick jag hjälp ner i badkaret. Tror det även var så ofta jag borsta tänderna.

Inte så mysigt.

Sammanfattningsvis; Jag var extremt sjuk!

När jag blev "frisk" hade jag inga muskler kvar och det var svårt att röra mig utanför lägenheten. Sedan kom njurstenen. Det är en historia för sig, men det blev ett antal akutbesök och jag var åter soff/sängliggandes. Jag vågade inte göra något utanför hemmet då jag aldrig visste när nästa anfall skulle komma. Anfall som inte går att beskriva med ord!

5 veckor senare ungefär när det släppte, var jag i vecka 32. Gissa hur min kropp mådde då?

20 kilo plus, vätska överallt i kroppen och allt gjorde ont.

Sedan dess har jag försökt arbeta upp mitt psyke, min kropp och hälsa. Jag försöker promenera 20 min varje dag och göra mig iordning ibland för att känna mig som en människa. Vilket är svårt nu. Att känna sig som en människa! 33 kilo plus. Väger 100 kilo. 100 kilo! Vet ni hur tungt det är? Med fett och vätska överallt så värker min kropp i varje millimeter för var steg jag tar. Mina knän är så svullna så jag kan inte ens sträcka ut benen raka när jag går!

Längtan efter min son är obeskrivlig och kärleken likaså, men jag kan säga att strax därunder på topplistan (Lionel är ju såklart alltid nr 1!!!!!) ligger längtan efter att få tillbaka en "frisk" kropp!

Igår kom första bristningarna. Ett under att de inte kom tidigare med denna kropp, men trots detta under känns det fortfarande sådär mindre kul! Något hade man ju gärna sluppit med denna graviditet!

8 dagar kvar till min plutt beräknas komma! Längtar och hoppas hoppas jag inte går över tiden!

Gör ett försök att starta en blogg, vilket blir spännande då jag inte är kunnig vid datorn för fem öre!
Varför just nu? För att jag har mycket tid att slå död på just nu och för att jag alltid har åsikter om allt och inget. Så en blogg där jag kan skriva av mig kanske inte är så dumt.

Namnet MorsBarn..
Säger inte så mycket om mig i första taget. Men sedan jag blev gravid har jag fått en ny relation till min mamma. Något som jag gav upp hoppet om för många år sedan.
Jag ärvde det hemska hemska tillståndet Hyperemesis av henne, något jag aldrig tidigare hört om. Plötsligt var hon den jag kunde vända mig till, den som förstod. När jag var på botten kunde jag ringa henne och hon förstod.
Tänk att jag, 27år gammal, för första gången vad jag kan minnas fick vara barn. Och hon var min mamma.
Vägen framför oss och vår relation som mor och dotter är fortfarande lång, men jag är så glad att hon är en del av mitt liv nu och att mitt barn kommer ha en mormor.

Vi kommer inte "skaffa" fler barn, då det har varit en alltför svår graviditet. Men än så länge har den gett mig min mamma, och om 10 låååååånga dagar kommer den ge oss vår son. Vår efterlängtade Lionel.
Jag ska själv bli mamma, och det är dags att skapa mig en egen relation till Mitt barn. Jag längtar efter varje sekund, varje ögonblick, varje minne vi kommer skapa!
Så MorsBarn speglar väl min bakrund och min framtid :)

Så kort och gott, kommer skriva mycket om Lionel min älskade och efterlängtade son, och om relationer i livet. Och säkert mycket mycket mer därimellan som är helt ointressant och ytligt :)

Hormoner från helvetet

Glad Påsk

Nu brister kroppen

MorsBarn

Skriver av mig om allt och inget. Oftast när jag är frustrerad över något eftersom när allt är tipptopp har jag inte tid eller behov av att "prata" av mig haha