Första dygnet hemma!
Var nervös inför första natten hemma. Ingen säng som går att höja och sänka, och ingen handikapptoalett! Men! Det gick jättebra, hade inte alls behövt oroa mig! Överraskningen som kom var däremot mina hormoner! :p Idag skulle Daniel hämta sin mamma och alltså vara borta i 10 minuter. Han åker medan Lionel sover och det känns tryggt. Precis när han gått börjar Lionel gråta. Jag lyfter upp honom men han slutar inte och jag känner hur snittet värker och livmodern värker och svetten på mig rinner! Så jag lägger honom ner igen och sitter där bredvid, helt hjälplös, och tittar på medan han gråter. Försöker trösta bäst jag kan, men pojken min vill bli buren. Jag kan inget göra, så vad gör jag? Jo jag börjar också gråta! Daniel och hans mamma kommer hem till en gråtandes Lionel och en gråtandes Malin bredvid! Jag hade nästan velat se det själv :pJust där och då var det såklart inte ett dugg kul! Att inte kunna trösta sitt eget barn! Det är en känsla bara en mamma kan förstå. Sen vet mitt förnuft att det inte är mitt fel och att jag kommer bli bra snart. Min läkare var noga med att förklara att jag kommer ha extremt ont och svårt i och med operationen. Men mammahjärtat lyssnar inte alltid på förnuftet :)
Kommentarer
Trackback
