När slutar man oroa sig sådär jättemycket för sin bebis? Inatt var Lionel lite täppt i näsan, vilket han varit flera gånger och det blir alltid bra av näsdroppar. Men igår fick han det på kvällen, och då kan ju inte jag sova!

Låg bara och lyssnade på hans andetag och nojjade mig. De andas ju så oregelbundet, och på natten när allt annat är tyst så hörs det alldeles för tydligt! Mitt lilla hjärta. Imorse vaknade han iaf upp glad och utan nästäppa <3
Kan bara tänka mig alla orosmoment under hans uppväxt. Hoppas man inte blir tokig på kuppen :p

 

Idag tog jag bort de sista tejpbitarna från mitt snitt. Ärret i sig bryr jag mig inte jättemycket om, men jag blir nervös och känner mig nu inte alls glad över hur magen ser ut. Snittet sitter precis vid troskanten eller strax över. Och i och med att jag gick upp en del i vikt och magen har inte krympt helt ännu så är det som ett jack i magen. Framifrån syns det inte, men i profil är det nästan 90 graders vinkel från snittet till magen.

Är så rädd att denna "bulle" kommer vara kvar trots att jag går ner i vikt.

Jag kan leva med bristningarna och ärret, men just formen på magen är det som känns värst nu. Blir ledsen bara jag tänker på det fast jag vet att det är onödigt att ta ut någon oro nu innan min kropp ens hunnit återställa sig.

 

Det kanske blir superfint när jag gått ner i vikt, jag har ju trots allt 22 kilo att gå ner. Men ja..oron finns.

Ena halvan är helt läkt och ser fint ut, smalt streck bara, men andra halvan är lite sårig och bredare. Ska till MVC på torsdsdag och kolla så det är ok.

 

Sedan måste jag skicka någon att köpa mig fler tanttrosor! Kan inte ha några trosor längre! Och inte är det skönt att ha höga trosor nu heller med tanke på att min mage fortfarande är öm och lite stor. Undrar när man kan använda byxor igen? Eller bara vanliga trosor för den delen :p

 

Längtar så ofantligt mycket tills jag kan bära och gosa med Lionel obehindrat.. <3