Doddes bröllop!
Jag hade haft tankarna på annat håll ända fram till kyrkklockorna slogs igång. Då insåg jag att min bror ska faktiskt gifta sig! De kommer in i kyrkan och är så fantastiskt fina! Då kommer tårarna! Älskade fina bror med sin vackra underbara fru! Min bror.. Vi är olika och har olika syn på saker och ting. Ibland gör det saker svårt, men han kommer alltid vara min Dodde. Min bror av kött och blod. Vi har samma barndom. Jag älskar honom och har alltid sagt att jag skulle göra vadsomhelst för att få se honom lycklig. I lördags gifte han sig med sin kvinna. Sedan hon kom in i hans liv, kom även lyckan. Så jag är evigt tacksam, och så otroligt glad att de fann varandra <3Och så lilla Leo på sitt första bröllop. Ja det gick tyvärr inte så bra.. Älskade liten. En kombination av 3månaders vaccinet (kanske?) dålig natt=övertrött, lite febrig, extra mammig och pappig sedan en vecka tillbaka. Orgeln sattes igång i kyrkan och Leo gav ifrån sig ett gallskrik. Skar i mitt hjärta! Daniel fick ta med honom ut resten av vigseln. Kändes tråkigt, för jag ville såklart dela stunden med min familj. Men vi hade bestämt innan att Daniel skulle ta hand om Leo om det blev problem, så jag fick se min bror säga ja i kyrkan! :) Efteråt är det fotografering. Familjeporträtt. Leo gråter fortfarande helt hysteriskt. Rädd för alla människor, applåder och jubel. Så jag måste lämna honom till Daniel och försöka fokusera på att vara glad och vara med på bild. Puh!! Sedan kommer vi till pappa och Lenas hus där festen ska vara. Leo är fortfarande helt otröstlig. Daniel får sitta med honom i ett rum på övervåningen och jag ska försöka vara glad på min brors bröllop. 3timmar tog det innan Daniel kunde komma ner till oss. Under den tiden mådde jag f*n riktigt dåligt! Mitt barn var så ledsen och jag kunde inte vara hos honom! Självklart ville jag inte missa en minut på Doddes stora dag, men det var fruktansvärt svårt att slappna av. Jag var inte social för fem öre. Höll mig till de jag kände och var uppe och tittade till mina killar stup i kvarten. Alla sa att jag skulle slappna av och jag försökte hålla skenet uppe. Men ja. Eftersom Leo aldrig har varit så ledsen stod man lite handfallen. Men Daniel var helt fantastisk. Efter 3 timmar sov Leo från och till, och med en Babyminitor kunde Daniel vara med oss på festen lite. Men ja, precis som sin mamma är Leo helt enkelt ingen festmänniska :p
Kommentarer
Trackback
