Orka med Hyperemesis igen?
Har man aldrig varit där, kan man aldrig förstå. Att hon går igenom det ännu en gång är beundransvärt! Efter en graviditet med hyperemesis är det 70‰ risk för att få det vid grav nr 2. Får man det vid andra graviditeten är det 100‰ risk att man får det vid en tredje graviditet! 100‰!!!!!!
Jag läste att var 4e person som får hyperemesis gör abort. Och jag förstår dem på ett sätt. För man vill bara dö. Tänk er den värsta magsjukan, när man inte klarar att lämna sängen. Man kan inte läsa, vara social, leka med mobilen, ta hand om sin hygien och allra minst äta.
Tänk er att må så. Varje sekund på dygnet. Dag efter dag. Vecka efter vecka. I månader!
Mitt varade mellan vecka 5 till vecka 26. (sedan hade jag njursten i 5 veckor!!! Men men)
Var 14 dag kånkade Daniel mig till badkaret där han satte ner mig och tvättade mig.
Jag tror jag borstade tänderna en gång i veckan. I 30 sek.
Jag (Daniel) tvättade mitt hår var 4 vecka ungefär.
Jag spydde ner mig medan jag kissade.
Jag kissade ner mig medan jag spydde.
Ja tänk er själva. Vad skulle få er att låta detta ske? Jo om man är riktigt riktigt jäkla sjuk.
Hyperemesis är INTE "ja men jag mådde illa på morgonen, det var skitjobbigt" "jag mådde jätteilla så fort det luktade stekos" "jag jobbade hela graviditeten, men jag mådde jätteilla och kräktes ofta"
Hyperemesis slår ut hela din kropp, hela ditt sinne och lämnar dig ynklig, äcklig, ensam och deprimerad.
Även om förlossningen hade gått bra, så vet jag inte hur känner inför en till graviditet.
Att Therese, underbara och starka kvinna, går igenom detta en tredje gång i denna stund är beundransvärt. Även om jag skull överleva det fysiska, så skulle jag aldrig utsätta mig för det psykiska igen. Jag har redan mina problem, generaliserat ångestsyndrom, recividerande depression och borderline så att genomlida hyperemesis med detta som grund.. Inte konstigt att jag fick ptsd efter förlossningen..
Och med detta sagt, påstår jag inte att ni med andra jobbiga eller skitjobbiga åkommor under graviditeten har det lätt! Alla har rätt att må dåligt i sitt, och smärtor eller krämpor ska inte jämföras.
Men självklart har man velat dela ut en käftsmäll eller två när någon verkligen klagat på att må lite illa en vecka eller två. Men det är inget personligt, bara känslan av fruktansvärd orättvisa som tar över tankarna.
Vet inte riktigt vad jag vill med min kommentar men.. Jag lider just nu av HG & vill försvinna, milt sagt. Har gått igenom detta 1 gång innan vilket resulterade i världens finaste dotter. Redan förra graviditeten sa jag, självklart, att jag aldrig skulle gå igenom detta igen.. Tadaa! Trodde någonstans att jag skulle ha kontrollen, redo med tabletter & riktigt bra påläst. Har provat ALLT, ingenting har hitills förbättrat mitt tillstånd. Har inte duschat på 2 veckor, mår illa av min stank men varje gång jag duschat mår jag ännu värre så ligger hellre här i min skit. Ville kanske bara skriva av mig lite & mest säga att ditt inlägg beskriver så bra hur det faktiskt är. Hos mig antar jag att det var viktigt att ge dottern ett syskon.. Jag är ensambarn & har alltid önskat mig en syster/bror. Skickar lite hopp trots min bittra text.. Om jag klarar det ännu en gång, gör du, med säkerhet, det också! Svara gärna eller skriv något om du vill..
Hej!
Led också av HG från ca v. 8 fram till bf
(Lättade något från ca v. 30)...
Går nu i tankar om ett syskon till min lille grabb som snart är två år.
Är, som dom flesta som haft HG misstänker jag, orolig för hur det skulle bli andra gången.
Är nästan mer orolig för sambon som fick en rejäl mental knäck av att se hur dåligt jag mådde och maktlösheten av att inte kunna göra något...
Vi hade båda ett helvete första vändan men på helt olika sätt...
Hade jättebra vård runt mig förra gången vilket gör mig något tryggare inför ett eventuellt syskon...
Mycket tankar som snurrar det här...
Ville nog mest ventliera verkar det som och du åkte på att "tvingas lyssna" ;-)
Ta hand om dig!
Mvh /Tina
