När man har en komplicerad relation till sin familj så är bröllopsinbjudan allt annat än lätt.
Idag pratade jag med två tjejer i klassen om familjerelationer och jag blev ledsen.  För mig är det ett sjukt laddat ämne, mitt bröllop och min familj. 
Det blir som att i och med bröllopet så tvingas jag ta ställning till saker och ting som annars hade runnit ut i sanden, eller som kunnat fortsatt vara komplicerat men på ett ok avstånd.

Principfast. Ja det är ju jag i ett nötskal. Och en av mina frågor jag ofta ställer mig själv eller andra är "varför ska jag göra det om jag inte vill?" och detta är något jag nästan alltid lever efter och mår bra av, men som sagt, när det gäller sitt bröllop så blir det svårare. Det blir väldigt definitivt. Jag vet en handfull människor som skulle bli upprörda och arga om de inte blev bjudna. Ska jag då bjuda dem för att de inte ska bli sura? På MIN dag? För att jag "borde"?

såhär är det.
Jag tror inte på måsten. Jag tror inte på att göra saker bara för att inte göra andra ledsna. (självklart ska man aldrig säga eller göra elaka saker!)
Jag tror inte på att göra saker bara för att. För att det förväntas.
Det är mitt liv och mina val.
Jag har pga skuldkänslor och rädsla tagit många beslut som tagit min tid och energi, och som satt käppar i hjulet för min egna lycka. Beslut som varit för andras skull. Bara för att. För att inte såra. Men istället har jag mått dåligt.

Så. Idag fick jag höra något jag hört sjuttioelva gånger men inte kunnat ta till mig.
-om jag mår dåligt av det, så är det inte värt det. Det är inte mitt ansvar att andra ska må bra.

Vad som händer med gästlistan vet jag inte. Vissa blir säkert upprörda.
Men nu checkar jag ut från att vara mammas mamma.
Från att vara pappas bollplank som kastas ut i mörkret så fort det inte behövs.




Ja det blev ett privat inlägg. Men varför ska jag låtsas?