Så har han äntligen kommit vår lilla skatt!!

Den 10e april kl 13.45. Han vägde 4345g och är 52 cm lång.

 

Ska försöka att inte gå in för mycket på detaljer, men om jag känner mig själv rätt så blir det nog svårt!

 

Jag har alltid sett fram emot förlossningen och dess mäktiga upplevelse, men vår förlossning blev inte alls vad jag hoppats på och blev alltför traumatisk för mig än vad jag kunnat tänka mig.

 

Det startade med 24 timmat värkarbete hemma. Det ville liksom inte komma ner till de magiska 3 minutrarna mellan värkarna, utan höll sig på 5-7 min. 

Vid 14 tiden, Väl inne på Danderyd var värkarna full igång och jag var öppen 3 cm. Vi skrevs in och tog en liten promenad i solen.  Två timmar senare var jag öppen 4cm. Kändes jättebra. Jag jobbade med andningen och tog ett bad, satt på boll och tog 4-5st värkar på 10 min. Alla var positiva och jag höll mig från lustgas så länge som möjligt eftersom jag planerade att inte ta epidural. 

Kl 21 gick vattnet och värkarna är nu riktigt intensiva. 

Klockan 21.30 började jag känna att smärtorna var svåra att ta, så vi gjorde en undersökning innan  jag sätter igång med lustgasen. Jag hade då inte öppnat mig NÅGONTING! Barnmorskorna lät besvikna och allt mitt hopp sjönk i backen! Hur kunde inget ha hänt när det gjort så ont?? Men men.

Vi peppar upp mig och jag påbörjar lustgasen. Hade väl kul med den i 20 min, men den hjälpte inte mot smärtorna. Sedan kommer en snillebarnmorska och höjer ett snäpp mitt i en värk. Jag tar värken i munstycket och sedan händer något. 

 

Det flimmrar för ögonen och jag hör ett brus sedan försvinner allt. Jag faller bakåt i sängen och allt är borta. Ser bara svart, hör bara ett tjut. Sedan hör jag långt där borta hur barnmorskan och Daniel börjar ropa på mig, de tar min puls, de slår mig på kinderna. Men jag ser inget, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag hör barnmorskan repetera om och om "Det här är inte bra, det här är inte bra" 

Jag tror på riktigt i denna stund att jag är på väg att dö. Vilket kanske är helt orealistiskt, men jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något sånt här. 

Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för Daniel att stå där och försöka skaka liv i mig i få minutrarna som för mig kändes som en evighet. 

Allt jag kunde tänka på var Daniel och Lionel.

Efter några minuter kan jag äntligen röra mina fingrar, så jag drar dem mot munnen så de ska förstå.

Daniel förstod. Min älskling. En stund senare var jag tillbaka, men i svår chock. Värkarna hade ändrat karaktär och hade nu bara 30 sekunder mellan sig. Jag fick inte fram ord pga smärtan, annat än att jag skrek efter epidural. Aldrig mer lustgas!!

1 timme senare har jag äntligen fått den och värkarna försvinner. Den fylls på varje timme hela natten efterom jag inte öppnar mig och behöver vila. Sedan börjar jag äntligen öppna mig, 1 cm per timme ungerfär!

 

Tidig morgon är jag öppen 10 cm, och är riktigt pepp. Nu ska vi äntligen få träffa honom. Jag hade två nya underbara barnmorskor med mig. 4 timmar går, men ingen bebis. Han gled längre och längre ner, de kände huvudet precis innanför, men han kom inte. Värkstimulerande droppet höjs ytterligare och då kommer de djävulska värkarna, men helt utan stopp. Jag får panik för jag hinner inte andas eller tänka. Jag krystar och krystar men inget händer. Tillslut inser barnmorskorna att det inte kommer gå och jag har för ont. De avslutar droppet och ger mig mer epidural.

De känner på hans huvud och misstänker något felläge. Läkare kallas in och han bekräftar detta. Lionel har kilat fast huvudet snett under sitt "vridningsarbete" på väg ut. 

 

Så, beslut tas om sugklocka, annars kejsarsnitt. Rummet fylls med människor och vi kör igång mina värkar och så försöker vi allihoppa. Alla var underbara och peppade och hjälpte mig och jag tog i för kung och fosterland. Men det gick inte, så de ville inte fortsätta. I samma stund kommer tårarna.

Jag gråter över lustgashändelsen, de intensiva värkarna, sugklockan, och nu kejsarsnitt.. Ville så gärna föda vanligt, och få ha Lionel hos mig efteråt. 

Daniel peppar upp mig och jag känner mig redo. Nu har det gått 48 timmar sedan förlossningen började hemma. 24 timmar på BB. Jag känner mig helt utmattad och vill bara få träffa min bebis.

 

Eftersom Lionel sjunkit ner så mycket hade de svårt att få ut honom under kejsarsnittet. De drog och drog och drog. TIllslut kom han ut! Hans skrik var ljuvligt och ekade i hela rummet. Jag var så lycklig! Han mådde bra!! Jag fick pussa på honom och så bars han iväg med Daniel och de andra. Medan jag ligger där själv hör jag saker som "för mycket blod" och fler läkare kallas in. 

Jag får lite panik och frågar hur det går för mig. Det går bra säger de. Men allt jag kan tänka på där, lite halvborta av medicinen är att jag måste få hinna träffa Lionel igen, innan det händer något med mig. Kändes som att något var fel.

Daniel och Lionel kom tillbaka och jag fick gosa en stund, men sedan skickas de ut igen.

Nu hade fler kirurger kommit till operationssalen och de jobbade flera stycken med att sy ihop mig. Jag hade fått träffa Lionel och Daniel så jag kände mig trots allt lite lugnare. En stund senare kände sig operationsteamet sig nöjda och skickade mig till uppvakningsavdelningen.

 

På uppvaket får jag träffa mina killar igen! 

Sedan kommer kirurgen och förklarar vad som hänt.
Kortfattat sa han:

Livmodern gick sönder ganska mycket när de försökte få ut honom och jag förlorade en hel del blod.

De lyckades sy ihop mig och jag kommer bli helt återställd. De trodde däremot att min livmoder blivit så pass skadad, så en framtida graviditet skulle innebära en stor risk..

Även om vi sagt att vi bara ska ha ett barn så känns det hemskt att kanske inte längre ha valmöjligheten. 

Bröt ihop av informationen. Även om jag sagt "bara ett barn", och trots att de aldrig sa ordet omöjligt. 

Det känns svårt att acceptera det just nu bara..

 

Dagen som skulle vara den mest fantastiska blev även väldigt känsloladdat fylld med rädsla, smärta och sorg. 

Men detta är inget som väger större än min kärlek för mitt mirakelbarn! Han luktar gudomligt, han gråter gudomligt, han sover gudomligt, han bajsar gudomligt! Vår älskade lilla pojke  <3

 

 

Tur är det, att Lionel är världens finaste och underbaraste! :p

Denna graviditet och förlossning har bara fått mig att ännu mer uppskatta Daniel och Lionel. Vi är en familj och med dem behöver jag inget mer  <3

 

Efter förlossningen fick jag blod och har nu även fått antibiotika mot en infektion jag fått.
Jag blev dålig ganska fort efter kejsarsnittet, pulsen har sedan dess legat runt 130 och jag har mått väldigt dåligt i kroppen.

I och med den jobbiga förlossningen och att jag efteråt varit pumpad med Morfin och andra mediciner har jag därför inte uppdaterat här eller hört av mig till folk.
Nu är jag på bättrningsvägen. Pulsen har gått ner. Blodvärdet ser bättre ut tack vare mina 4 påsar blod jag fick.  Förhoppningsvis får vi komma hem på tisdag eller onsdag nästa vecka. Då har vi varit här en hel vecka!

Tills vidare njuter vi här på vårt rum med lilla Lionel <3

 

 

 

 

 

Ingen bebis i famnen, vaknade istället upp ganska utvilad för en gång skull med en realtivt smärtfri natt. Kanske var det kroppen som fick samla krafter inför det som komma skall?

 

Trots att bebis i famn är allt jag vill och önskar nu, fins det ändå en del saker att vara tacksam för. Så here it is!

 

*Jag har gått ner 2 kilo. Detta låter ju ganska roligt då detta inte är ett mål som gravid, och inte gör någon skillnad alls på min vikt. MEN vad det innebär och som är det positiva är att jag har förlorat vätska! Mina fötter är tillbaka!! En enorm frihetskänsla att kunna vifta på tårna, se sina fotknölar och kunna gå utan smärta! (i fötterna iaf :P )

Vet inte hur det hände, men tacksam är jag medan jag sitter i min fotölj och viftar på tårna!

 

* Min underbara älskling som så snällt låg och hade högläsning ur någon tråkig intruktionsbok för mig igårkväll när jag inte kunde somna. Hur somnar man natten till ens bebis bf ??!

Varken Southpark eller hårpill fick mig att somna, vilket är de första sakerna han alltid testar. Så igår fick jag somna till trååååååååkiga intruktioner om något som jag inte ens vet vad det var, så lite lyssnade jag och så snabbt somnade jag. Tack babe ;)

 

* Extremt tacksam över vädret. Lionel kommer till våren och jag får gå med vagnen på snöfria gator och vår i luften! Som det ser ut nu iaf! Ingen mer snö tack! 

 

 

 

 

 

Inget nytt, lite mer smärta men annars är det samma samma! Vi tog en promenad till affären nyss, tog bara en timme ungefär :P

Så, än så länge blir det bättre när jag ligger ner och vilar.

 

Denna kväll blir det till att lägga sig med späääääääning!!!!!

Jag har tänkt om hur mycket man kommer berätta innan förlossningen för alla. Som när vattnet går, eller när man åker in. Eller om man väntar tills man veta att man får stanna kvar, att det verkligen är dags. Eller hör man av sig till folk först efteråt när han är ute? 

 

Men på riktigt, jag är ju som en öppen bok och jag kan inte hålla tyst om någonting som gäller mig själv. Jag skulle vilja skriva här, smsa och ringa till ALLA i min närhet hehe :P

Men man måste ju respektera sin andra hälft. Som i mitt fall är betydligt mer "privat" av sig. 

Så därför kommer jag nog inte skriva här om när det börjar eller när vi åker in. Även om jag skulle vilja berätta för allt och alla :P

 

Men jag kan ju iaf säga att jag äntligen börjar få tecken på att det är på G!

Igår och idag gick slemproppen! Jag har en kraftig och ihållande "mensvärk" och idag känner jag även ilningar och ett tryck neråt! 

Det är så spännande och jag är så pirrig så jag vet inte vad!! Äntligen en myskänsla med graviditeten!! :P

Får se hur många dagar det dröjer nu! Vore såå mysigt om jag fick ringa hem min älskling från jobbet idag!! Men det kan nog ta ett tag innan det drar igång ordentligt.

Läste att förlossningen oftast startar inom 1-7 dygn efter slemproppen (i vissa fall längre) så jag får ha lite tålamod :) Även om många andra saker talar för att han skulle kunna komma närsom :)

 

BF imorgon den 6 april :)

 

 

 

Det här vädret är heeeeelt fantastiskt!! Jag försöker visualisera att jag snart får gå här längs gatorna med vagn :P

 

Var hos bm idag, ingen hinnsvepning där. Hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen och säga att jag tror vattnet gått och hoppas de isf gör en hinnsveppning där. Men..åå det känns ju jobbigt. Jag kan inte det där med att ljuga så och jag skulle bara känna mig dum. Sedan finns ju risken att de bekräftar att det inte varit vattenavgång och lämnar det så. Blir ju märkligt om jag då ska proppsa på en hinnsvepning!? Vet inte. Vi ger det några dagar, är ju trots allt inte den 6e ännu :)

Fram till dess får jag testa de andra huskurerna!

 

Annars har dagen varit en ganska tung dag. Energilös och depp över alla krämpor. Men efter pepp från min syster, sambo, bm och mamma så känns det nu bättre. Haha fatta att det krävs 4 personer för att lyfta upp en när man är nere dessa dagar! Jag säger då det, gravidhormoner! :)

 

                                                            

Nu vill mamma och pappa att du kommer!!! 

Idag är första gången jag har mensvärk Samtidigt som jag har sammandragningar! Dock är det inget märkbart. Har slutat leta efter tecken på att förlossningen är på gång. Jag märker nog när det startar på riktigt! 

Enligt sista mensens uträkning är det bf imorgon den 3/4 så vi får väl se :P 

Min mamma födde både mig och min bror på dagen men tror inte sånt är ärftligt :)

Ska till min bm imorgon och då ska jag prata om hinnsvepning och igångsättning så jag vet lite hur det kommer bli om jag skulle behöva gå över tiden. 4kg bebis kan jag ju i dagsläget inte undvika då han legat och tjockat till sig :P Mysiiiiis! Men vill ju helst undvika att han närmar sig 5kg! 

 

Men som sagt, får se hur det blir och vad bm säger :)

 

 

Jag längtar så tills jag får säga "älskling jag tror det är dags" eller ännu hellre "vattnet gick just"

Vet att vattnet sällan går innan förlossningen startat. Det går, eller tas oftast inne på förlosnningen, men jag har en bild i huvudet om att vattnet går. Då känns det mer definitivt, man vet att det kommer dra igång inom 48 timmar, med eller utan hjälp. 

Om det startar med värkar, eller något man tror är värkar kan det ju vara falskt alarm och avta!

 

Ser inte fram emot ännu en sömnlös natt. Vet inte om det är foglosning eller vad, spelar ingen roll ont gör det ändå. Varje gång jag behöver byta sida vaknar jag av smärta. Det tar mig minuter att byta sida då jag måste göra små miniskutt med rumpan för att inte få fööör ont. Och så lyfta på benet, in med en kudde, rätta till och sedan pusta ut. Vid det laget är jag helt slut! Sedan OM jag lyckas somna, så vaknar jag efter ca 30-60 minuter igen och behöver byta sida IGEN eller gå upp och kissa. Men inget vatten!!! :P

 

Vet att jag inte är ensam om detta, alla gravid har upplevt det mer eller mindre, så det är inte ett dugg synd om mig från den synvinkeln! :) Bara skönt att få klaga lite :)

 

 

 

 

Hur ska man kunna tänka på annat än att man snart ska få träffa sitt barn?

 

Varje morgon vaknar jag upp med samma tankar.."Men åååååå ingen bebis inatt heller.. " och "Hur i hela friden ska jag få denna dag att gå" och sist men inte minst "jag orkar inte mer.."

 

Ja jag är verkligen en sprudlande och positiv människa dessa dagar! :P

Men det hör väl till!

 

Gårdagens Ikea hjälpte inte ett dugg, trots att jag vid ett tillfälle fick starka sammandragningar som gjorde ganska ont. Det var när jag skulle demonstrera för mina småsystrar hur jag gör och hur jag ser ut när jag ska ta mig upp ur sängen på morgonen. Råkade lägga mig i en väldigt mjuk ikeasäng så det måste sett kul ut. För dem och för alla andra människor som gick förbi och undrade vem som lagt en gravid flodhäst i en av sängarna! haha

Men man måste ju bjuda på sig själv och skratta åt det när man kan, gråtit över det har jag redan gjort en del så!

 

Idag ska jag ut och vanka fram i solen i en park här i närheten. Får se hur det går! :)

 

 

Hormonerna i början av graviditeten kom lite som en chock och de var mindre trevliga. Men de la sig, och jag tror jag har betett mig helt ok :P

Men denna vecka har de kommit tillbaka, och det är dags för Daniel och min pappa att hålla låg profil! Det är nämligen de två som trycker på de precis "rätta" knapparna för att göra mig arg och frustrerad. Framförallt min stackars pappa!

Jag och min pappa har samma temperament, blir irriterade lätt, brusar upp, får dåligt samvete, ber om ursäkt och har lite ångest. Våra bråk ser likadana ut varje gång haha. Jag blir irriterad på honom, han blir ledsen och börjar då tjaffsa emot. Jag blir arg och skriker lite på honom och han säger klumpiga saker. Oftast slänger jag på luren, ibland lägger han på. Den som lagt på i örat på den andra avreagerar sig till sin andra hälft, och får 5 minuter senare dåligt samvete och ringer upp. Den andra förlåter givetvis på en gång och så blir vi sams. 

Haha samma sak varje gång. Dock händer ju detta inte så ofta nu när man är vuxen, men sedan jag blev gravid är jag aaaaningens mer känslig och brusar upp alltför lätt. Det är tur att jag har lätt för att be om ursäkt och tur att han har lätt att förlåta :P

Idag ska jag lämna mina galna hormoner hemma och följa med pappa, Lena och småtjejerna till ikea. Det blir mysigt!

 

6 dagar kvar till bf!!!! Längtar så jag blir tokig!! Igår ändrade vi lite igen i hans rum, och vi hängde upp hans nya fina Barcabody han fått av oss :) 

 

 

Ingen bebis inatt! Massa värk i bäckenet, men thats it!

Så då lägger vi idag istället fokus på påsken! Den firas ute hos min familj! 

 

Senaste tiden har jag fördrivit dagarna med serien Brothers and sisters, och det är väl lite så min familj är. Stor,högljödd och ibland för mycket, men det är min familj och jag älskar den. Skillnaden mellan serier och verklighet är att när problem och bråk uppstår i livet så tar det betydligt längre tid att lösa det eller släppa det än vad det gör i Brothers and sisters :P

Vi är 6 syskon, hel, halv och bonus. Detta är inget vi ser skillnad på, jag har 5 syskon helt enkelt och jag älskar dem alla på olika sätt. 

Sedan har vi pappa och Lena. Älskade föräldrar! De träffades för 15-16 år sedan och det är det bästa som hänt. Trots att de första åren var svåra för mig så tror jag inte jag hade överlevt utan dem. Lena har aldrig ersatt min mamma, men hon har varit den närmsta modersfigur jag haft och utan henne hade jag varit vilsen.

Enda nackdelen med stor familj är att den är svår att "hålla ihop" när föräldrarna i familjen, grunden, är upptagna själar. Lena älskar sitt arbete och jobbar jobbar jobbar, och pappa har alltid massa bollar i luften med jobb, huset, mina småsystrar och maten :P

De är fantastiska förebilder båda två. De får en att känna att allt är möjligt bara man vill. De båda har nått höga mål på alla plan, både privat och i arbete och de uppmuntrar alla oss barn att följa våra drömmar, hur stora eller små de är. 

Dock så har ju detta en liten nackdel och det är att vi inte ses så ofta hela familjen. Det blir oftast på högtider som alla har tid. 

Så, idag blir det påskmat och förhoppningsvis avslutas dagen med massa ny energi, och en bebis! :P

 

 

 

 

Jag hade aldrig kunnat ana att det kunde vara såhär tungt att vara gravid. Jag hade en tanke om att jag skulle hålla mig iform, leva mitt liv mer eller mindre som vanligt och gå upp några 10-15 kilo. 

 

Jajuste för så blev det.

Efter totalt sängliggandes fram till vecka 23-24 var min vision om detta och min kropp redan helt förstörd.

I nästan 20 veckor var jag helt beroende av andra människor. Min sambo fick dra det tyngsta lasset då vi hade svårt att få andra att förstå hur illa det faktiskt var. Hyperemesis är ett tillstånd som tar död på alla lyckliga känslor kring en graviditet. Tar död på ens kropp. Allt som håller en vid liv är att man älskar livet i magen och skulle göra allt för att skydda det. 

 

Trots konstant spyande gick jag redan då upp mycket i vikt. Jag rörde mig ju ingenting. Jag lämnade bara sängen för toabesök. Jag spydde i spypåsar för att slippa gå upp. Jag hade spypåsar bredvid toaletten då jag ibland behövde spy när jag kissade. 

Ungefär en gång i veckan, var 14 dag fick jag hjälp ner i badkaret. Tror det även var så ofta jag borsta tänderna.

Inte så mysigt. 

Sammanfattningsvis; Jag var extremt sjuk!

 

När jag blev "frisk" hade jag inga muskler kvar och det var svårt att röra mig utanför lägenheten. Sedan kom njurstenen. Det är en historia för sig, men det blev ett antal akutbesök och jag var åter soff/sängliggandes. Jag vågade inte göra något utanför hemmet då jag aldrig visste när nästa anfall skulle komma. Anfall som inte går att beskriva med ord!

 

5 veckor senare ungefär när det släppte, var jag i vecka 32. Gissa hur min kropp mådde då?

20 kilo plus, vätska överallt i kroppen och allt gjorde ont. 

 

Sedan dess har jag försökt arbeta upp mitt psyke, min kropp och hälsa. Jag försöker promenera 20 min varje dag och göra mig iordning ibland för att känna mig som en människa. Vilket är svårt nu. Att känna sig som en människa! 33 kilo plus. Väger 100 kilo. 100 kilo! Vet ni hur tungt det är? Med fett och vätska överallt så värker min kropp i varje millimeter för var steg jag tar. Mina knän är så svullna så jag kan inte ens sträcka ut benen raka när jag går!

 

Längtan efter min son är obeskrivlig och kärleken likaså, men jag kan säga att strax därunder på topplistan (Lionel är ju såklart alltid nr 1!!!!!) ligger längtan efter att få tillbaka en "frisk" kropp!

 

Igår kom första bristningarna. Ett under att de inte kom tidigare med denna kropp, men trots detta under känns det fortfarande sådär mindre kul! Något hade man ju gärna sluppit med denna graviditet!

 

8 dagar kvar till min plutt beräknas komma! Längtar och hoppas hoppas jag inte går över tiden!