Så har han äntligen kommit vår lilla skatt!!

Den 10e april kl 13.45. Han vägde 4345g och är 52 cm lång.

 

Ska försöka att inte gå in för mycket på detaljer, men om jag känner mig själv rätt så blir det nog svårt!

 

Jag har alltid sett fram emot förlossningen och dess mäktiga upplevelse, men vår förlossning blev inte alls vad jag hoppats på och blev alltför traumatisk för mig än vad jag kunnat tänka mig.

 

Det startade med 24 timmat värkarbete hemma. Det ville liksom inte komma ner till de magiska 3 minutrarna mellan värkarna, utan höll sig på 5-7 min. 

Vid 14 tiden, Väl inne på Danderyd var värkarna full igång och jag var öppen 3 cm. Vi skrevs in och tog en liten promenad i solen.  Två timmar senare var jag öppen 4cm. Kändes jättebra. Jag jobbade med andningen och tog ett bad, satt på boll och tog 4-5st värkar på 10 min. Alla var positiva och jag höll mig från lustgas så länge som möjligt eftersom jag planerade att inte ta epidural. 

Kl 21 gick vattnet och värkarna är nu riktigt intensiva. 

Klockan 21.30 började jag känna att smärtorna var svåra att ta, så vi gjorde en undersökning innan  jag sätter igång med lustgasen. Jag hade då inte öppnat mig NÅGONTING! Barnmorskorna lät besvikna och allt mitt hopp sjönk i backen! Hur kunde inget ha hänt när det gjort så ont?? Men men.

Vi peppar upp mig och jag påbörjar lustgasen. Hade väl kul med den i 20 min, men den hjälpte inte mot smärtorna. Sedan kommer en snillebarnmorska och höjer ett snäpp mitt i en värk. Jag tar värken i munstycket och sedan händer något. 

 

Det flimmrar för ögonen och jag hör ett brus sedan försvinner allt. Jag faller bakåt i sängen och allt är borta. Ser bara svart, hör bara ett tjut. Sedan hör jag långt där borta hur barnmorskan och Daniel börjar ropa på mig, de tar min puls, de slår mig på kinderna. Men jag ser inget, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag hör barnmorskan repetera om och om "Det här är inte bra, det här är inte bra" 

Jag tror på riktigt i denna stund att jag är på väg att dö. Vilket kanske är helt orealistiskt, men jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något sånt här. 

Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för Daniel att stå där och försöka skaka liv i mig i få minutrarna som för mig kändes som en evighet. 

Allt jag kunde tänka på var Daniel och Lionel.

Efter några minuter kan jag äntligen röra mina fingrar, så jag drar dem mot munnen så de ska förstå.

Daniel förstod. Min älskling. En stund senare var jag tillbaka, men i svår chock. Värkarna hade ändrat karaktär och hade nu bara 30 sekunder mellan sig. Jag fick inte fram ord pga smärtan, annat än att jag skrek efter epidural. Aldrig mer lustgas!!

1 timme senare har jag äntligen fått den och värkarna försvinner. Den fylls på varje timme hela natten efterom jag inte öppnar mig och behöver vila. Sedan börjar jag äntligen öppna mig, 1 cm per timme ungerfär!

 

Tidig morgon är jag öppen 10 cm, och är riktigt pepp. Nu ska vi äntligen få träffa honom. Jag hade två nya underbara barnmorskor med mig. 4 timmar går, men ingen bebis. Han gled längre och längre ner, de kände huvudet precis innanför, men han kom inte. Värkstimulerande droppet höjs ytterligare och då kommer de djävulska värkarna, men helt utan stopp. Jag får panik för jag hinner inte andas eller tänka. Jag krystar och krystar men inget händer. Tillslut inser barnmorskorna att det inte kommer gå och jag har för ont. De avslutar droppet och ger mig mer epidural.

De känner på hans huvud och misstänker något felläge. Läkare kallas in och han bekräftar detta. Lionel har kilat fast huvudet snett under sitt "vridningsarbete" på väg ut. 

 

Så, beslut tas om sugklocka, annars kejsarsnitt. Rummet fylls med människor och vi kör igång mina värkar och så försöker vi allihoppa. Alla var underbara och peppade och hjälpte mig och jag tog i för kung och fosterland. Men det gick inte, så de ville inte fortsätta. I samma stund kommer tårarna.

Jag gråter över lustgashändelsen, de intensiva värkarna, sugklockan, och nu kejsarsnitt.. Ville så gärna föda vanligt, och få ha Lionel hos mig efteråt. 

Daniel peppar upp mig och jag känner mig redo. Nu har det gått 48 timmar sedan förlossningen började hemma. 24 timmar på BB. Jag känner mig helt utmattad och vill bara få träffa min bebis.

 

Eftersom Lionel sjunkit ner så mycket hade de svårt att få ut honom under kejsarsnittet. De drog och drog och drog. TIllslut kom han ut! Hans skrik var ljuvligt och ekade i hela rummet. Jag var så lycklig! Han mådde bra!! Jag fick pussa på honom och så bars han iväg med Daniel och de andra. Medan jag ligger där själv hör jag saker som "för mycket blod" och fler läkare kallas in. 

Jag får lite panik och frågar hur det går för mig. Det går bra säger de. Men allt jag kan tänka på där, lite halvborta av medicinen är att jag måste få hinna träffa Lionel igen, innan det händer något med mig. Kändes som att något var fel.

Daniel och Lionel kom tillbaka och jag fick gosa en stund, men sedan skickas de ut igen.

Nu hade fler kirurger kommit till operationssalen och de jobbade flera stycken med att sy ihop mig. Jag hade fått träffa Lionel och Daniel så jag kände mig trots allt lite lugnare. En stund senare kände sig operationsteamet sig nöjda och skickade mig till uppvakningsavdelningen.

 

På uppvaket får jag träffa mina killar igen! 

Sedan kommer kirurgen och förklarar vad som hänt.
Kortfattat sa han:

Livmodern gick sönder ganska mycket när de försökte få ut honom och jag förlorade en hel del blod.

De lyckades sy ihop mig och jag kommer bli helt återställd. De trodde däremot att min livmoder blivit så pass skadad, så en framtida graviditet skulle innebära en stor risk..

Även om vi sagt att vi bara ska ha ett barn så känns det hemskt att kanske inte längre ha valmöjligheten. 

Bröt ihop av informationen. Även om jag sagt "bara ett barn", och trots att de aldrig sa ordet omöjligt. 

Det känns svårt att acceptera det just nu bara..

 

Dagen som skulle vara den mest fantastiska blev även väldigt känsloladdat fylld med rädsla, smärta och sorg. 

Men detta är inget som väger större än min kärlek för mitt mirakelbarn! Han luktar gudomligt, han gråter gudomligt, han sover gudomligt, han bajsar gudomligt! Vår älskade lilla pojke  <3

 

 

Tur är det, att Lionel är världens finaste och underbaraste! :p

Denna graviditet och förlossning har bara fått mig att ännu mer uppskatta Daniel och Lionel. Vi är en familj och med dem behöver jag inget mer  <3

 

Efter förlossningen fick jag blod och har nu även fått antibiotika mot en infektion jag fått.
Jag blev dålig ganska fort efter kejsarsnittet, pulsen har sedan dess legat runt 130 och jag har mått väldigt dåligt i kroppen.

I och med den jobbiga förlossningen och att jag efteråt varit pumpad med Morfin och andra mediciner har jag därför inte uppdaterat här eller hört av mig till folk.
Nu är jag på bättrningsvägen. Pulsen har gått ner. Blodvärdet ser bättre ut tack vare mina 4 påsar blod jag fick.  Förhoppningsvis får vi komma hem på tisdag eller onsdag nästa vecka. Då har vi varit här en hel vecka!

Tills vidare njuter vi här på vårt rum med lilla Lionel <3