Sömntutan Leo
Älskar
Kanske måste ställa in min inställning
Ja visst är det nog så :)
Pratade med Lena idag om att Daniel börjar jobba på torsdag. Jag känner mig ju osäker på vad jag kommer klara och inte med kroppen, men som Lena sa så kommer jag hitta nya rutiner efter min egna förmåga för saker och ting. Nu kan jag förlita mig till hundra på Daniel.
Att vara själv med Lionel kommer vara min nya vardag (dagtid) och det kan nog vara lika bra att börja lite mjukt. Daniel kommer jobba halvtid den första tiden tills jag känner mig helt hundra i kroppen, och med hjälp från vänner och familj kommer jag klara de första dagarna bra.
Smärtan minskar och jag blir starkare och smidigare i kroppen. Tror bara det är en tidsfråga innan jag kommer kunna ta hand om Lionel helt obehindrat.
Så med rätt inställning kommer det gå jättebra och det kommer bli en mysig tid för mig och Lionel. Vi kommer ha lite egentid och hitta på mysiga saker. Vi kommer lägga grunden för vårt nya liv, vår vardag. <3
Finns så mycket jag ser fram emot. Träffa alla vänner, hälsa på jobbet, hälsa på mamma och andra i familjen, ta långpromenader (när jag väl orkar det!) åka till Erikshjälpen ofta ofta, utforska en mammagrupp.
Ja, med rätt inställning kan jag börja njuta dirket.
Och snart åker vi till Piteå! Och snart är det sommar med semester :)
16 dagar senare!
Känner mig fortfarande ledsen över att det blev som det blev. Med förlossningen. Vet att jag måste släppa det och acceptera, men det är svårt ibland. Oftast går allt jättebra, men vissa stunder, när jag har extra ont eller när 5 minuters vaggande i famnen inte räcker för att trösta, ja då känns det surt. Eller när han är sådär jättesöt när han ligger i soffan och jag önskar att jag bara kunde slänga mig bredvis och pussa sönder honom, istället för att först inta en bra position för mig själv och sedan ta Leo till mig.
Men jag jobbar på det och njuter av alla ögonblick jag kan. Som att han har somnat i min famn efter maten 3 gånger idag :) Det är kärlek och mys det :)
Igår var vi på bvc, och Lionel har växt massor!! 55cm lång och väger nu 4640g! Vår stora fina pojke :)
Vi har köpt en bärsjal, och den är populär kan jag säga! Lionel går från ledsen till lugn till sovandes på nolltid! Än så länge är det bara Daniel som bär, men så fort mitt snitt känns bättre ska jag också. Längtar!
Har slutat med alla smärtstillande nu. Känner därför lite mer smärta igen, men känns ok. Då vet jag när jag behöver ta det lugnt och när jag överansträngt mig. Dock frustrerande såklart att ha ont fortfarande /igen.. Men jag hoppas det snart släpper.
Var ju på mvc igår och de sa att snittet såg bra ut. Är mycket sårskorpor och det bränner och svider och drar hela tiden men känns bättre nu när jag vet att det läker bra. Mitt läkekött har aldrig varit det bästa så jag får nog räkna med någon vecka till innan såret är läkt helt.
Hon tyckte precis som jag att snittet var långt. Typiskt. Men som jag nämnt tidigare, så länge jag inte får hängmage kan ärret gå över hela magen.
Ska idag starta projekt "ta bort klister från magen" haha. Hela magen är ju täckt av gammalt klister från all tejp och förband. Och jag kan inte skrubba bort då snittet ligger intill. Plus att det är sååå obehagligt att ta där själv eftersom jag inte har någon känsel! Så det blir ett uppdrag för Daniel :p
Inatt sov jag på sidan för första gången sedan snittet! Helt ointressant jag vet! Men vilken känsla att inte behöva ligga still på rygg varenda natt!! 16 dagar efter snittet. Tänk om jag om ytterligare 16 dagar kanske kan ligga på mage ;p
Leo har blivit jätteduktig på att nu fästa blicken! Att kunna se honom i ögonen när jag ger honom mat, eller mysstunder där han bara ligger och tittar upp i ens ögon och bara är, utan att ta bort blicken! Jag skulle kunna sitta så en hel dag! Så mycket kärlek <3
En vecka kvar!
Daniel är iväg på fotboll och jag skulle ta hand om Lionel själv i två timmar för första gången. Var nervös och näst intill gråtfärdig. Är ju inte alltid att jag kan trösta honom ännu.
Men! Nu sitter jag här, världens lyckligaste och stoltaste och tittar på mitt hjärta som somnat så sött!
Jag kan!
En enorm lättnad och en liten dos till självförtroendet som efter kejsarsnittet inte varit på topp.
Min lilla guldklimp! <3
Idag var vi ute på promenad i en timme! Helt galet och underbart! Snittet värkte lite och bäckenet gjorde ont, men utöver det var det så otroligt skönt att faktiskt vara ute på en riktig promenad.
Idag var Leos morfar och två mostrar här och gosade en stund. Jättemysigt tyckte både jag och Leo :)
Man känner sig så obeskrivligt stolt när man visar upp sitt barn för sina föräldrar! "Titta vad jag, ditt barn, har skapat!"
Nu är det en vecka kvar av Daniels pappadagar. Önskar att dagarna aldrig tog slut! :)
Just nu bara njuter vi av varje dag och varje sekund av Lionel och vår tid tillsammans. Vet inte om det beror på graviditeten och förlossningen eller så, men jag vill bara spendera all tid med dem nu. Alla fina vänner hör av sig och är fina, men just nu kan och vill jag bara vara med Daniel och Lionel. Jag vill använda denna tid till att sudda ut alla jobbiga minnen genom att skapa nya fina minnen som familj.
Jag hoppas ingen tar det personligt! När Daniel börjar jobba kommer jag ta tag i min nya vardag och vara mer social som vän.
Lionels första tid, vår första tid som familj kommer aldrig komma igen, och vi kommer inte få fler barn. Så denna tid är såå värdefulla för oss <3
Oro gånger 2
När slutar man oroa sig sådär jättemycket för sin bebis? Inatt var Lionel lite täppt i näsan, vilket han varit flera gånger och det blir alltid bra av näsdroppar. Men igår fick han det på kvällen, och då kan ju inte jag sova!
Låg bara och lyssnade på hans andetag och nojjade mig. De andas ju så oregelbundet, och på natten när allt annat är tyst så hörs det alldeles för tydligt! Mitt lilla hjärta. Imorse vaknade han iaf upp glad och utan nästäppa <3
Kan bara tänka mig alla orosmoment under hans uppväxt. Hoppas man inte blir tokig på kuppen :p
Kan bara tänka mig alla orosmoment under hans uppväxt. Hoppas man inte blir tokig på kuppen :p
Idag tog jag bort de sista tejpbitarna från mitt snitt. Ärret i sig bryr jag mig inte jättemycket om, men jag blir nervös och känner mig nu inte alls glad över hur magen ser ut. Snittet sitter precis vid troskanten eller strax över. Och i och med att jag gick upp en del i vikt och magen har inte krympt helt ännu så är det som ett jack i magen. Framifrån syns det inte, men i profil är det nästan 90 graders vinkel från snittet till magen.
Är så rädd att denna "bulle" kommer vara kvar trots att jag går ner i vikt.
Jag kan leva med bristningarna och ärret, men just formen på magen är det som känns värst nu. Blir ledsen bara jag tänker på det fast jag vet att det är onödigt att ta ut någon oro nu innan min kropp ens hunnit återställa sig.
Det kanske blir superfint när jag gått ner i vikt, jag har ju trots allt 22 kilo att gå ner. Men ja..oron finns.
Ena halvan är helt läkt och ser fint ut, smalt streck bara, men andra halvan är lite sårig och bredare. Ska till MVC på torsdsdag och kolla så det är ok.
Sedan måste jag skicka någon att köpa mig fler tanttrosor! Kan inte ha några trosor längre! Och inte är det skönt att ha höga trosor nu heller med tanke på att min mage fortfarande är öm och lite stor. Undrar när man kan använda byxor igen? Eller bara vanliga trosor för den delen :p
Längtar så ofantligt mycket tills jag kan bära och gosa med Lionel obehindrat.. <3
10 dagar!
Mysmorgon
Min bebisbubbla
Första dygnet hemma!
Vi får åka hem idag!
Lionels drag :)
Bebismys!
Lionel Theodor Sadeghi - En liten förlossningsberättelse
Så har han äntligen kommit vår lilla skatt!!
Den 10e april kl 13.45. Han vägde 4345g och är 52 cm lång.
Ska försöka att inte gå in för mycket på detaljer, men om jag känner mig själv rätt så blir det nog svårt!
Jag har alltid sett fram emot förlossningen och dess mäktiga upplevelse, men vår förlossning blev inte alls vad jag hoppats på och blev alltför traumatisk för mig än vad jag kunnat tänka mig.
Det startade med 24 timmat värkarbete hemma. Det ville liksom inte komma ner till de magiska 3 minutrarna mellan värkarna, utan höll sig på 5-7 min.
Vid 14 tiden, Väl inne på Danderyd var värkarna full igång och jag var öppen 3 cm. Vi skrevs in och tog en liten promenad i solen. Två timmar senare var jag öppen 4cm. Kändes jättebra. Jag jobbade med andningen och tog ett bad, satt på boll och tog 4-5st värkar på 10 min. Alla var positiva och jag höll mig från lustgas så länge som möjligt eftersom jag planerade att inte ta epidural.
Kl 21 gick vattnet och värkarna är nu riktigt intensiva.
Klockan 21.30 började jag känna att smärtorna var svåra att ta, så vi gjorde en undersökning innan jag sätter igång med lustgasen. Jag hade då inte öppnat mig NÅGONTING! Barnmorskorna lät besvikna och allt mitt hopp sjönk i backen! Hur kunde inget ha hänt när det gjort så ont?? Men men.
Vi peppar upp mig och jag påbörjar lustgasen. Hade väl kul med den i 20 min, men den hjälpte inte mot smärtorna. Sedan kommer en snillebarnmorska och höjer ett snäpp mitt i en värk. Jag tar värken i munstycket och sedan händer något.
Det flimmrar för ögonen och jag hör ett brus sedan försvinner allt. Jag faller bakåt i sängen och allt är borta. Ser bara svart, hör bara ett tjut. Sedan hör jag långt där borta hur barnmorskan och Daniel börjar ropa på mig, de tar min puls, de slår mig på kinderna. Men jag ser inget, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag hör barnmorskan repetera om och om "Det här är inte bra, det här är inte bra"
Jag tror på riktigt i denna stund att jag är på väg att dö. Vilket kanske är helt orealistiskt, men jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något sånt här.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för Daniel att stå där och försöka skaka liv i mig i få minutrarna som för mig kändes som en evighet.
Allt jag kunde tänka på var Daniel och Lionel.
Efter några minuter kan jag äntligen röra mina fingrar, så jag drar dem mot munnen så de ska förstå.
Daniel förstod. Min älskling. En stund senare var jag tillbaka, men i svår chock. Värkarna hade ändrat karaktär och hade nu bara 30 sekunder mellan sig. Jag fick inte fram ord pga smärtan, annat än att jag skrek efter epidural. Aldrig mer lustgas!!
1 timme senare har jag äntligen fått den och värkarna försvinner. Den fylls på varje timme hela natten efterom jag inte öppnar mig och behöver vila. Sedan börjar jag äntligen öppna mig, 1 cm per timme ungerfär!
Tidig morgon är jag öppen 10 cm, och är riktigt pepp. Nu ska vi äntligen få träffa honom. Jag hade två nya underbara barnmorskor med mig. 4 timmar går, men ingen bebis. Han gled längre och längre ner, de kände huvudet precis innanför, men han kom inte. Värkstimulerande droppet höjs ytterligare och då kommer de djävulska värkarna, men helt utan stopp. Jag får panik för jag hinner inte andas eller tänka. Jag krystar och krystar men inget händer. Tillslut inser barnmorskorna att det inte kommer gå och jag har för ont. De avslutar droppet och ger mig mer epidural.
De känner på hans huvud och misstänker något felläge. Läkare kallas in och han bekräftar detta. Lionel har kilat fast huvudet snett under sitt "vridningsarbete" på väg ut.
Så, beslut tas om sugklocka, annars kejsarsnitt. Rummet fylls med människor och vi kör igång mina värkar och så försöker vi allihoppa. Alla var underbara och peppade och hjälpte mig och jag tog i för kung och fosterland. Men det gick inte, så de ville inte fortsätta. I samma stund kommer tårarna.
Jag gråter över lustgashändelsen, de intensiva värkarna, sugklockan, och nu kejsarsnitt.. Ville så gärna föda vanligt, och få ha Lionel hos mig efteråt.
Daniel peppar upp mig och jag känner mig redo. Nu har det gått 48 timmar sedan förlossningen började hemma. 24 timmar på BB. Jag känner mig helt utmattad och vill bara få träffa min bebis.
Eftersom Lionel sjunkit ner så mycket hade de svårt att få ut honom under kejsarsnittet. De drog och drog och drog. TIllslut kom han ut! Hans skrik var ljuvligt och ekade i hela rummet. Jag var så lycklig! Han mådde bra!! Jag fick pussa på honom och så bars han iväg med Daniel och de andra. Medan jag ligger där själv hör jag saker som "för mycket blod" och fler läkare kallas in.
Jag får lite panik och frågar hur det går för mig. Det går bra säger de. Men allt jag kan tänka på där, lite halvborta av medicinen är att jag måste få hinna träffa Lionel igen, innan det händer något med mig. Kändes som att något var fel.
Daniel och Lionel kom tillbaka och jag fick gosa en stund, men sedan skickas de ut igen.
Nu hade fler kirurger kommit till operationssalen och de jobbade flera stycken med att sy ihop mig. Jag hade fått träffa Lionel och Daniel så jag kände mig trots allt lite lugnare. En stund senare kände sig operationsteamet sig nöjda och skickade mig till uppvakningsavdelningen.
På uppvaket får jag träffa mina killar igen!
Sedan kommer kirurgen och förklarar vad som hänt.
Kortfattat sa han:
Kortfattat sa han:
Livmodern gick sönder ganska mycket när de försökte få ut honom och jag förlorade en hel del blod.
De lyckades sy ihop mig och jag kommer bli helt återställd. De trodde däremot att min livmoder blivit så pass skadad, så en framtida graviditet skulle innebära en stor risk..
Även om vi sagt att vi bara ska ha ett barn så känns det hemskt att kanske inte längre ha valmöjligheten.
Bröt ihop av informationen. Även om jag sagt "bara ett barn", och trots att de aldrig sa ordet omöjligt.
Det känns svårt att acceptera det just nu bara..
Dagen som skulle vara den mest fantastiska blev även väldigt känsloladdat fylld med rädsla, smärta och sorg.
Men detta är inget som väger större än min kärlek för mitt mirakelbarn! Han luktar gudomligt, han gråter gudomligt, han sover gudomligt, han bajsar gudomligt! Vår älskade lilla pojke <3
Tur är det, att Lionel är världens finaste och underbaraste! :p
Denna graviditet och förlossning har bara fått mig att ännu mer uppskatta Daniel och Lionel. Vi är en familj och med dem behöver jag inget mer <3
Efter förlossningen fick jag blod och har nu även fått antibiotika mot en infektion jag fått.
Jag blev dålig ganska fort efter kejsarsnittet, pulsen har sedan dess legat runt 130 och jag har mått väldigt dåligt i kroppen.
Jag blev dålig ganska fort efter kejsarsnittet, pulsen har sedan dess legat runt 130 och jag har mått väldigt dåligt i kroppen.
I och med den jobbiga förlossningen och att jag efteråt varit pumpad med Morfin och andra mediciner har jag därför inte uppdaterat här eller hört av mig till folk.
Nu är jag på bättrningsvägen. Pulsen har gått ner. Blodvärdet ser bättre ut tack vare mina 4 påsar blod jag fick. Förhoppningsvis får vi komma hem på tisdag eller onsdag nästa vecka. Då har vi varit här en hel vecka!
Nu är jag på bättrningsvägen. Pulsen har gått ner. Blodvärdet ser bättre ut tack vare mina 4 påsar blod jag fick. Förhoppningsvis får vi komma hem på tisdag eller onsdag nästa vecka. Då har vi varit här en hel vecka!
Tills vidare njuter vi här på vårt rum med lilla Lionel <3
Samma samma
Värkar tillbaka
Värkarna försvann..
Dags att samla kraft!
Mysdag
Fördriver tid
Saker att vara tacksam för
Ingen bebis i famnen, vaknade istället upp ganska utvilad för en gång skull med en realtivt smärtfri natt. Kanske var det kroppen som fick samla krafter inför det som komma skall?
Trots att bebis i famn är allt jag vill och önskar nu, fins det ändå en del saker att vara tacksam för. Så here it is!
*Jag har gått ner 2 kilo. Detta låter ju ganska roligt då detta inte är ett mål som gravid, och inte gör någon skillnad alls på min vikt. MEN vad det innebär och som är det positiva är att jag har förlorat vätska! Mina fötter är tillbaka!! En enorm frihetskänsla att kunna vifta på tårna, se sina fotknölar och kunna gå utan smärta! (i fötterna iaf :P )
Vet inte hur det hände, men tacksam är jag medan jag sitter i min fotölj och viftar på tårna!
* Min underbara älskling som så snällt låg och hade högläsning ur någon tråkig intruktionsbok för mig igårkväll när jag inte kunde somna. Hur somnar man natten till ens bebis bf ??!
Varken Southpark eller hårpill fick mig att somna, vilket är de första sakerna han alltid testar. Så igår fick jag somna till trååååååååkiga intruktioner om något som jag inte ens vet vad det var, så lite lyssnade jag och så snabbt somnade jag. Tack babe ;)
* Extremt tacksam över vädret. Lionel kommer till våren och jag får gå med vagnen på snöfria gator och vår i luften! Som det ser ut nu iaf! Ingen mer snö tack!
Inget nytt!
Inget nytt, lite mer smärta men annars är det samma samma! Vi tog en promenad till affären nyss, tog bara en timme ungefär :P
Så, än så länge blir det bättre när jag ligger ner och vilar.
Denna kväll blir det till att lägga sig med späääääääning!!!!!
Kan det vara på G?
Jag har tänkt om hur mycket man kommer berätta innan förlossningen för alla. Som när vattnet går, eller när man åker in. Eller om man väntar tills man veta att man får stanna kvar, att det verkligen är dags. Eller hör man av sig till folk först efteråt när han är ute?
Men på riktigt, jag är ju som en öppen bok och jag kan inte hålla tyst om någonting som gäller mig själv. Jag skulle vilja skriva här, smsa och ringa till ALLA i min närhet hehe :P
Men man måste ju respektera sin andra hälft. Som i mitt fall är betydligt mer "privat" av sig.
Så därför kommer jag nog inte skriva här om när det börjar eller när vi åker in. Även om jag skulle vilja berätta för allt och alla :P
Men jag kan ju iaf säga att jag äntligen börjar få tecken på att det är på G!
Igår och idag gick slemproppen! Jag har en kraftig och ihållande "mensvärk" och idag känner jag även ilningar och ett tryck neråt!
Det är så spännande och jag är så pirrig så jag vet inte vad!! Äntligen en myskänsla med graviditeten!! :P
Får se hur många dagar det dröjer nu! Vore såå mysigt om jag fick ringa hem min älskling från jobbet idag!! Men det kan nog ta ett tag innan det drar igång ordentligt.
Läste att förlossningen oftast startar inom 1-7 dygn efter slemproppen (i vissa fall längre) så jag får ha lite tålamod :) Även om många andra saker talar för att han skulle kunna komma närsom :)
BF imorgon den 6 april :)
Gäsp!
Somnade äntligen om kl 7 men vaknade kl 8 av världens "mensvärk". Dock försvann det mesta av värken efter en halvtimme med Tens-maskinen. Det var ju typiskt, hoppades att det var igång där ett ögonblick, men icke! :P
Nu ska jag försöka sminka mig pigg så kanske det känns bättre :)
Nu ska jag försöka sminka mig pigg så kanske det känns bättre :)
Mjölk med honung
3 dagar till bf
Det här vädret är heeeeelt fantastiskt!! Jag försöker visualisera att jag snart får gå här längs gatorna med vagn :P
Var hos bm idag, ingen hinnsvepning där. Hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen och säga att jag tror vattnet gått och hoppas de isf gör en hinnsveppning där. Men..åå det känns ju jobbigt. Jag kan inte det där med att ljuga så och jag skulle bara känna mig dum. Sedan finns ju risken att de bekräftar att det inte varit vattenavgång och lämnar det så. Blir ju märkligt om jag då ska proppsa på en hinnsvepning!?
Vet inte. Vi ger det några dagar, är ju trots allt inte den 6e ännu :)
Fram till dess får jag testa de andra huskurerna!
Annars har dagen varit en ganska tung dag. Energilös och depp över alla krämpor. Men efter pepp från min syster, sambo, bm och mamma så känns det nu bättre. Haha fatta att det krävs 4 personer för att lyfta upp en när man är nere dessa dagar! Jag säger då det, gravidhormoner! :)
Leo Leo Leo Leo!!!!
Nu vill mamma och pappa att du kommer!!!
Idag är första gången jag har mensvärk Samtidigt som jag har sammandragningar! Dock är det inget märkbart. Har slutat leta efter tecken på att förlossningen är på gång. Jag märker nog när det startar på riktigt!
Enligt sista mensens uträkning är det bf imorgon den 3/4 så vi får väl se :P
Min mamma födde både mig och min bror på dagen men tror inte sånt är ärftligt :)
Ska till min bm imorgon och då ska jag prata om hinnsvepning och igångsättning så jag vet lite hur det kommer bli om jag skulle behöva gå över tiden. 4kg bebis kan jag ju i dagsläget inte undvika då han legat och tjockat till sig :P Mysiiiiis! Men vill ju helst undvika att han närmar sig 5kg!
Men som sagt, får se hur det blir och vad bm säger :)
Miniskutt med rumpan tills vattnet går
Jag längtar så tills jag får säga "älskling jag tror det är dags" eller ännu hellre "vattnet gick just"
Vet att vattnet sällan går innan förlossningen startat. Det går, eller tas oftast inne på förlosnningen, men jag har en bild i huvudet om att vattnet går. Då känns det mer definitivt, man vet att det kommer dra igång inom 48 timmar, med eller utan hjälp.
Om det startar med värkar, eller något man tror är värkar kan det ju vara falskt alarm och avta!
Ser inte fram emot ännu en sömnlös natt. Vet inte om det är foglosning eller vad, spelar ingen roll ont gör det ändå. Varje gång jag behöver byta sida vaknar jag av smärta. Det tar mig minuter att byta sida då jag måste göra små miniskutt med rumpan för att inte få fööör ont. Och så lyfta på benet, in med en kudde, rätta till och sedan pusta ut. Vid det laget är jag helt slut! Sedan OM jag lyckas somna, så vaknar jag efter ca 30-60 minuter igen och behöver byta sida IGEN eller gå upp och kissa. Men inget vatten!!! :P
Vet att jag inte är ensam om detta, alla gravid har upplevt det mer eller mindre, så det är inte ett dugg synd om mig från den synvinkeln! :) Bara skönt att få klaga lite :)
Väntans tider
Hur ska man kunna tänka på annat än att man snart ska få träffa sitt barn?
Varje morgon vaknar jag upp med samma tankar.."Men åååååå ingen bebis inatt heller.. " och "Hur i hela friden ska jag få denna dag att gå" och sist men inte minst "jag orkar inte mer.."
Ja jag är verkligen en sprudlande och positiv människa dessa dagar! :P
Men det hör väl till!
Gårdagens Ikea hjälpte inte ett dugg, trots att jag vid ett tillfälle fick starka sammandragningar som gjorde ganska ont. Det var när jag skulle demonstrera för mina småsystrar hur jag gör och hur jag ser ut när jag ska ta mig upp ur sängen på morgonen. Råkade lägga mig i en väldigt mjuk ikeasäng så det måste sett kul ut. För dem och för alla andra människor som gick förbi och undrade vem som lagt en gravid flodhäst i en av sängarna! haha
Men man måste ju bjuda på sig själv och skratta åt det när man kan, gråtit över det har jag redan gjort en del så!
Idag ska jag ut och vanka fram i solen i en park här i närheten. Får se hur det går! :)
