Ibland vill jag kasta in handduken. 

Ibland vill jag skrika och slåss. 

Ibland vill jag gråta. 

Ibland vill jag stoppa huvudet i sanden. 

 

Skuldkänslor. Hatar dem. Jag skulle göra allt för att hjälpa dig må bra. Men så funkar det ju inte. Du vill inte. Men vad jag vill då? 

Vet att en frisk mamma inte innebär en BRA mamma. Men förutsättningarna finns. 

 

Frisk. Sjuk. Vet inte.  Ibland känns det som att jag är Din mamma. Måste höra hur det går, hur du mår, behöver du hjälp, ring mig om det är något, kom du hem ordentligt? Behöver du något? Får du i dig mat? Ska jag laga mat åt dig? Ring mig om du inte kan sova. 

 

Den återkommande tanken " jag måste....hämta /lämna/köpa/säga/göra /undvika... Annars kanske hon mår dåligt. 

 

Tänk om kärleken kunde övervinna allt? Jag skulle plocka ner månen till dig om jag kunde. Men det räcker inte.. 

 

 

Jag ska alltid. Alltid alltid ALLTID sätta min hälsa och välmående i första rum och ge mig de bästa tänkbara förutsättningar för att vara en bra mamma livet ut. Och förhoppningsvis en bra farmor en dag <3

 

 

Ja det här med att plugga, båda två, när man har barn. Och samtidigt planera bröllop? Vi var ute i sjukt god tid med allt. Och tur var det! För nu finns ingen energi! Nu är vardagslivet här, vardagslivet hos studerande småbarnsföräldrar! Upp på morgonen, fixa själv och fixa Leo.  Iväg till dagis, vidare till skolan. Hämta Leo, hem och laga middag samtidigt som någon står och drar i ens ben och vill upp. Äta. Leka. Natta. Städa. Soffan utslagen. Nä juste. Plugga först. Sen är man för trött för att ens orka soffhänga så då går jag och lägger mig. Visst har jag inte plugg varje kväll, men har inte jag så har Daniel. Gånger 2! (min utbildning går inte ens att jämföras i svårighetsgrad med hans! Han är så sjukt duktig!) 

Så ja.. När ska man planera sitt bröllop? Tiden tickar på.  Kyrkan är bokad.  Jaja. Det blir väl bra tillslut :p huvudsaken är att min klänning är klar. Det är väl ändå bröllopet viktigaste punkt? :p

 

Kan inte förstå hur stor Leo har blivit! han har lärt sig säga:

Mamma pappa

Dodde

Katt och mjaooo 

Titta

Där

Lampa

Traktor (favvo ordet) 

Äta

Bil

Leo

Ko och muuuuuu 

Äpple 

Apa

Tupe (boll vet inte hur det stavas på persiska) 

 

Han har gått på förskolan i snart en månad! Han älskar det! I början grät han vid hämtning och lämning och det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat! Men nu gråter han bara när vi lämnar. I 30 sek till fröknarna frågar om han vill ha macka. Då säger han:  A!!!! Och sen är han glad :p

 

En av fröknarna är från Iran och hon pratar persiska med honom. Han ger genheten pussar varje gång hon säger: Bos bede  :)  så underbart att höra henna kalla  honom azizam. Så kärleksfullt och det värmer i hjärtat kan jag säga <3

 

Leo förstår allt mer persiska,  även jag :p ska bara komma över tröskeln och våga börja prata lite också!