Såhär 8 veckor innan bröllopet börjar jag fundera på om man ska gå all in eller om man ska vara sitt finaste jag, naturligt.
Vill jag se kort från vår dag, där jag ser ut som jag aldrig gör? Långa fransar, långa naglar, "finare" klänning, allting lite extra. Eller vill jag se kort och känna igen mig själv?
Ska väl bestämma mig inom en snar framtid haha

Först är det omöjligt att somna för hostan blir värre på kvällarna, sen vaknar man mitt i natten av hostan igen och kan ju definitivt inte somna om! Vidrig kliande rethosta som inte ger med sig.
Så ska man hosta i täcket och försöka att inte väcka resten av familjen. Ja det är ju lätt.

Vaknade imorse och kände mig ok. Skulle sminka mig och började gråta igen. På riktigt? Varför gråter man mer/börjar gråta när man ser sig själv i spegeln??! Är det för att man är så jävla ful, eller för att man ser vilket vrak man är, eller är det för att ögonen avslöjar hur man mår och när man ser sig själv i ögonen brister det?! Nä jag fattar inte. Är det normalt? Eller är det bara jag? Man kan ju undra.. Fast Leo brukar faktiskt också stå framför spegeln och gråta krokodiltårar samtidigt som han slänger lite med huvudet bakåt för att sedan inspektera spegelbilden igen. Han är dock väldigt söt när han gör detta.

Hur som haver. Efter att jag återhämtat mig tillräckligt för att sätta på mig ett mer.. tilltalande ansikte än det rödgråtna, gick vi tillsammans och lämnade Leo för att prata med personalen. Jag lämnade dagis i all hast igår och ställde inga frågor, och visste därför inte hur allvarligt det varit. Impulsen sa "Ta hem Leo och skydda honom" vem har tid att stå och ställa frågor när kroppen signalerar fara?!

Iaf. Kändes såå mycket bättre efter att ha pratat med Carina. Leo hade satt i halsen, en brödbit som sagt, och fått problem med andningen(alltså inte helt stopp i luftvägarna) så Carina hade bankat som man ska i ryggen, och sen tagit upp honom. När hon märkte att det satt kvar hade hon bankat igen och brödet kom ut och Leo började gråta. Vilket ju var ett bra tecken för då är andningen bra.

Fy fan vad man genomgår som förälder. Det absolut jobbigaste och svåraste med att vara förälder, det är inte vakna nätter, griniga barn, matvägrande barn, trotsiga barn, skrikiga barn.. Det är att hantera känslorna och situationerna när ens barn är sjukt eller har skadat sig. Denna oro och smärta man känner som förälder, är större än allt annat man känt förut. På gott och ont.

Jag har varit i chock i några timmar men nu har det släppt och jag kan inte sluta gråta. Idag satte Leo i halsen på dagis, Men efter några dunk i ryggen fick han ut det. En brödbit.
Känslan av maktlöshet gör sig påmind och hjärtat värker samtidigt som klumpen i magen växer. Vill gråta sönder! Vet att det gick bra, att det händer många barn, men idag hände det mitt barn, och jag var inte där..
Älskade Leo. Jag älskar dig så att det gör ont! Jag önskar jag kunde skydda dig mot allt

Vill inte lämna bort honom någonsin igen...

Men tack underbara Carina som var snabb att agera och hjälpte vår lilla älskling idag.. Ni som har barn vet vad man tänker för tankar nu..

Leo säger "Carina halsen.. Hosta"

Min älskling

Dagens lektion i skolan bestod mest av skratt och min energi kom tillbaka. Bland många filurer i min klass, finns det även guldkornen som faktiskt förgyller dystra dagar som dessa. Tack!!
Och snart är det helg, då åker vi ner till Jönköping där jag får träffa Mimmi som har sin första bebis i magen. Ganska magiskt. Väldigt sugit vissa stunder att hon bor i Jönköping. Men men. Det gör ju att vi får åka dit ofta och jag kommer få äta kebabpizza och gå på Erikshjälpen. Så om mina batterier var helt urladdad imorse så är de nu på väg uppåt och kommer nog fortsätta så resten av veckan.

Inte fan är det rättvist? Alla säger, va inte ledsen, lyssna på hjärtat och gör det du mår bra av. Men om jag skulle må bra av att ha en familj som finns då? Om jag skulle må bra av att min familj är engagerade i mitt liv, mitt barn, mitt bröllop?
Vad jag egentligen vill och skulle må bra av existerar inte.
Så det bli sorg i lyckans tider. Sorg för att jag inte har den familj jag önskar. Att acceptera är svårare än vad man tror. Ibland blir jag så avundsjuk på andras föräldrar och deras engagemang att jag vill kräkas. Så avundsjuk att jag kan tappa andan.
Jag har rätt att känna lycka och kärlek inför mitt bröllop, och det gör jag nästan alla dagar. Men idag är en dag då jag hatar allt och alla på grund av min avundsjuka.