Vi har varit förlovade i 3 månader nu och du har fortfarande inte frågat hur det känns. Du har knappt tittat på ringen fast vi träffats. Du har inte frågat om du hjälpa till med något. Du har inte frågat om våra planer. Noll intresse.
För två veckor sedan berättade jag om operationen och min oro. Du tröstar och frågar varför jag inte sagt något. Ja. För du hör aldrig av dig och verkar inte bry dig.
Vilket ju nu är är helt uppenbart. Vi sågs senast igår och du visste att operationen var idag. Har du ringt eller smsat? Nej.
Har du hört av dig under dessa veckor sedan du fick veta? Ja, för att prata om dig. Inte en enda fråga om mig.

Lionel. Älskade Lionel. Önskar att du kunde visa intresse. Att du ville träffa honom, se bilder på honom. Erbjuda någon form av hjälp eller stöd.
Om du bara visste vilken fantastisk liten människa du går miste om att lära känna.


Tack för alla fina underbara vänner och familj som finns här för oss och Leo! Som stöttar oss i vår studiegång, som vill höra om bröllopet och erbjuder hjälp. Som följt min oro och stöttat mig inför operationen. Alla ni som släpper in Leo i era liv och som vill ta del av hans.

Alla ni, gamla och nyfunna underbara vänner! Det värmer i hjärtat att ni finns!
Och min älsklings familj som tagit emot mig med öppna armar!

Ni som fött barn vet ju hur kroppen kan kännas och bete sig annorlunda. Ganska tidigt fick jag väldigt ont när jag hade ägglossning, men tänkte inte mer på det. Har även haft ont i magen innanför snittet men trodde det berodde på läkningen. Med tiden blev den smärtan snarare värre utan att jag tänkte på det. Idag kan jag inte ens ha min lilla brorsdotter i famnen sittandes för att det trycker och för ont i magen. Varje gång jag hostar, nyser eller skrattar när jag ligger ner måste jag spänna magen, annars får jag ont. Som en kniv som körs in snabbt. Men lika snabbt som smärtan kommer så försvinner den. Men iaf. "mensvärken" har blivit värre och värre vid ägglossningen och idag har jag "mensvärk" 25 av 30 dagar. Har hela tiden känslan att jag måste sätta mig ner. Måste även gå och kissa hela tiden för att minska trycket/smärtan. Har inte urinvägsinfektion. För någon månad sen trodde jag och första läkaren jag träffade att jag hade ont i blindtarmen. En akut smärta och kunde knappt stå upprätt. Läkare nr 2 trodde snarare att det lät som en chokladcysta som spruckit, och det låter rimligt. Det roliga är (eller egentligen helt stört) att jag gått runt med alla dessa magsmärtor och trott att det varit normalt. Inte ens reflekterat över det. Men sen började jag få mellanblödningar och då insåg jag att något var tokigt. Var helt säker på cellförändringar och blev sjukt rädd. Fick äntligen träffa en jättebra gynläkare som ville utesluta cellförändringar och när provet visade att allt såg bra ut började hon prata om endometrios. Jag hade hört om om det och läst lite men inte mer än så. Men ju mer hon berättade desto mer stämde in på mig. Behandlingen för att lindra symptom och hindra endon från att växa är hormoner. Jag som har bestämt att jag aldrig aldrig aldrig mer ska utsätta min kropp för den skiten! Tanken på att behöva äta ppiller eller ta hormoner på annat sätt gör mig så jäkla ledsen. Känns som att jag kommer förlora min kropp och mitt psyke till den finniga hormonhäxan.. För inte nämna alla andra problem jag får av dem. Men vad annars? Dessa smärtor och riskera att de blir värre och värre? Botemedlet finn ej i dagsläget. Ja klimakteriet om man har tur! Känner mig begränsad redan nu! Orkar inte ens med långpromenader längre för att jag får för ont! Alla byxor och Leggings sitter åt och gör ont. Så smärtan från endometrios eller ppiller? Det är som att välja mellan pest eller kolera!! Min läkare förstod och skickade direkt en remiss för operation. Då kan de fastställa med säkerhet och jag kan därefter besluta mig ang ppiller. Jag kanske inte har endo. Kanske bara har fått väldiga problem efter graviditeten. Jag kanske bara är känslig? Eller så är det endo. Kanske blir det värre efter operationen? Ja för det kan det ju bli.. Varje operationen är en risk att endon blir värre. Kul. Jag riskerar alltså att förvärra allt bara genom att få diagnosen. Rädd för att höra vad de kommer säga när jag vaknar upp. Hoppas på goda nyheter, men beredd på det värsta. Vi får se den 20 okt.

Idag åkte jag och Danie till erikshjälpen så jag fick shoppa av mig lite! Och som jag fyndade!! Köpte som vanligt smörknivar då jag har en grej för det. Något visst med gamla handgjorda släta vackra smörknivar som alla har unika former! Hittade även vinterjacka och vinterstövlar till Leo. Men till det viktiga. Äntligen hittade jag min fuskpäls! Har länge länge velat ha en, men är alldeles för snål för att köpa ny! Kostar ändå strax under tusenlappen. Men så letade jag där bland tantpälsarna idag igen och hittade MIN! Lycklig! Helt oanvänd dessutom! Passade perfekt till hårbandet jag köpt från hm :) Passade mindre snyggt till dagens outfit men här kommer en bild ändå!