Vaknade imorse och kände mig ok. Skulle sminka mig och började gråta igen. På riktigt? Varför gråter man mer/börjar gråta när man ser sig själv i spegeln??! Är det för att man är så jävla ful, eller för att man ser vilket vrak man är, eller är det för att ögonen avslöjar hur man mår och när man ser sig själv i ögonen brister det?! Nä jag fattar inte. Är det normalt? Eller är det bara jag? Man kan ju undra.. Fast Leo brukar faktiskt också stå framför spegeln och gråta krokodiltårar samtidigt som han slänger lite med huvudet bakåt för att sedan inspektera spegelbilden igen. Han är dock väldigt söt när han gör detta.

Hur som haver. Efter att jag återhämtat mig tillräckligt för att sätta på mig ett mer.. tilltalande ansikte än det rödgråtna, gick vi tillsammans och lämnade Leo för att prata med personalen. Jag lämnade dagis i all hast igår och ställde inga frågor, och visste därför inte hur allvarligt det varit. Impulsen sa "Ta hem Leo och skydda honom" vem har tid att stå och ställa frågor när kroppen signalerar fara?!

Iaf. Kändes såå mycket bättre efter att ha pratat med Carina. Leo hade satt i halsen, en brödbit som sagt, och fått problem med andningen(alltså inte helt stopp i luftvägarna) så Carina hade bankat som man ska i ryggen, och sen tagit upp honom. När hon märkte att det satt kvar hade hon bankat igen och brödet kom ut och Leo började gråta. Vilket ju var ett bra tecken för då är andningen bra.

Fy fan vad man genomgår som förälder. Det absolut jobbigaste och svåraste med att vara förälder, det är inte vakna nätter, griniga barn, matvägrande barn, trotsiga barn, skrikiga barn.. Det är att hantera känslorna och situationerna när ens barn är sjukt eller har skadat sig. Denna oro och smärta man känner som förälder, är större än allt annat man känt förut. På gott och ont.